En boll av längtan!
Det är som en liten boll av längtan som glöder där inne i bröstet, en sensucht som tyskarna skulle kalla det. Jag är så nära att förstå vad den där längtan handlar om, men ändå inte.
Hej! Nu är det jag som skriver igen...
Det är jag som är Henrik och det är du som är... ja, vem du nu är. Och det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.
Jag sitter här i Äventyrsvargen och funderar över livet, över sommaren som precis exploderat fram, över den där känslan av att vara mitt i någonting men ändå inte riktigt veta vad. Det är som en liten boll av längtan som glöder där inne i bröstet, en sensucht som tyskarna skulle kalla det. Jag är så nära att förstå vad den där längtan handlar om, men ändå inte.
Det är frustrerande och vackert på samma gång.
Häromdagen klippte jag häcken.
Jag klättrade upp på taket av Äventyrsvargen för att komma åt ordentligt. Det var som att gå på ett hett plåttak, bokstavligt talat. Men jag upptäckte något fascinerande - under det gröna lövverket fanns massor av döda löv som vägrade falla. Det fick mig att fundera över vad som döljer sig under ytan i våra liv, vad som finns där inne i dimman som vi inte kan se.
Jag närmar mig 49 nu, och det känns som att jag är nollställd på något sätt. Som att jag står här med tomma händer, helt nollad liksom. Redo att börja om. Men samtidigt bär jag ju med mig ett halvt sekel av erfarenheter. Det är en märklig känsla.
Ibland undrar jag om det här jag gör, det här skrivandet, poddandet, att vara skojig på sociala medier, är meningsfullt. Om någon verkligen vill höra en medelålders man prata om sina känslor och sin längtan. Men sen tänker jag att det kanske är precis det som behövs. Att vara den man är, att vara en människa bland människor. Ställföreträdande människa...
Så här sitter jag nu, med den där bollen av längtan i bröstet, och undrar vart livet tar vägen härnäst. Kanske ska jag fira min 49-årsdag på toppen av ett berg. Eller på Leksands Sommarland (Absolut INTE).
Vem vet? Livet är en märklig resa, och jag är glad att du är med på den, du som läser det här. För inuti oss kan vi leva alla liv, göra alla val, och det är vackert.
Tack för att du finns. Och tack för fisken.
/H