livet

Möt dig själv i mörkret: Förstå skillnaden mellan ensamhet och utanförskap

Ensamheten, den riktiga ensamheten, är inget som bara några få går och bär på; Den är allas.Vi är ensamma!Vi är från det att vi föddes avskilda från världen av våra kroppar, våra idéer och våra tankar. Du har bara dig själv. På riktigt, i slutändan.

Henrik Ståhl

Apr 17, 2023 • 3 min read

Ibland är det som att världen runt dig går sönder. Den slits itu som ett tunt hölje och du står naken i något mörkt bottenlöst, obeskrivbart;
Ditt eget mörker. Din egen botten. Din egen oändliga ständigt närvarande ensamhet.
I dig ekar rum efter rum av tomhet med bara du själv och universum i, och det ironiska är ju att du inte är ensam om att vara ensam;

Ensamheten, den riktiga ensamheten, är inget som bara några få går och bär på; Den är allas.
Vi är ensamma!
Vi är från det att vi föddes avskilda från världen av våra kroppar, våra idéer och våra tankar. Du har bara dig själv. På riktigt, i slutändan.

Det är när du bejakar det som du når som djupast in i dig. In i den du är. Det är då du känner samband, längtan förtvivlan och hopp... insikt, förståelse. Det är när allt annat ”brus” försvinner som du kan stå öga mot öga med dig själv och ställa frågor som annars är väldigt svåra att få svar på. Att vara ensam är en livsnödvändighet och det är genom den som du hittar kraft och mod att möta andra. Att ge och att ta emot.

Och du springer som en vettvilling från något som inte går att springa från, därför att din ensamhet ses som något fult. Något du bör fly ifrån.
Ensamheten är ett förbjudet tillstånd.
Varför? Den behövs!

Världen drar likhetstecken mellan ensamhet och utanförskap.
Utanförskap är värre än döden vare sig du är barn eller vuxen.
I utanförskapet finns nämligen ingen mening. Ingen kraft att hämta. Det är inget mörker att ta spjärn emot eller inspireras av. Det är ingen botten. Det är bara där. Ett grått obarmhärtigt gnagande faktum; du är inte som andra. Andra är inte som du, och fast du längtar efter att bli en del, att få höra till, så känns det omöjligt. Utanförskapet gräver djupa diken mellan människor. Skapar ett ”vi och dom” som får sin självklara plats på såväl skolgården som i storpolitiken.
Det förefaller uppenbart varför vi är så rädda för det. Vem vill vara en levande död?

Men utanförskap är inte detsamma som ensamhet.
Ensamhet är vägen ut ur utanförskapet om du lär dig säga ja till din obotliga arvslott ensamheten; den riktiga. Det är genom att bejaka det faktum att alla är öar som man kan finna ett värde i att vara just den man är i denna stora konstellation av öar som ju är människorna i världen. Att sikta på det mörkaste i sig, säga ja till det och sen stiga mot ytan igen. När man väl förstått att alla är ensamma finns inget utanförskap längre. Bara olika typer av sociala konstruktioner som antingen inkluderar eller exkluderar just dig. Sociala konstruktioner är människornas påhitt. De har ingenting med sanningen eller evigheten att göra. De går att förändra, bryta sönder eller helt enkelt strunta i.

För ett barn kan det här vara svårt att omfatta i ord, men jag tror att distinktionen mellan ensamheten och utanförskapet är oerhört viktig!
Man kan säga såhär, som ett mantra: ”Jag är hel! Jag är sann! I mig finns något finare och mer mystiskt än någon kan föreställa sig! I mig vilar evigheten på mörka lugna vågor, och det är den riktiga sanningen! Det går inte att ändra på vad som än händer mig.”

Så: Ensamheten är ett faktum. Du kommer inte undan den. Utanförskapet är en social konstruktion som kan ändras eller försvinna. Det behöver inte vara lätt, men blotta vetskapen om att det är så; att ditt utanförskap inte är något fundamentalt hugget i sten, kan vara en hjälp på vägen.

Jag vänder mig ofta in i min egen ensamhet, söker min egen botten, och när jag tittar upp igen är det lättare att se.