Varför vi inte ska vara rädda för att vara rädda
När jag var liten och det stormade brukade jag skrika åt vinden: "Är det allt du kan? Är det här allt du har? Kom igen då! Blås hårdare! Blås bort mig om du kan!
Hej!
När jag var liten och det stormade brukade jag skrika åt vinden: "Är det allt du kan? Är det här allt du har? Kom igen då! Blås hårdare! Blås bort mig om du kan!"
Kanske hände det att vinden friskade i lite när jag skrek så och skräcken grep tag i mig. Något mystiskt och främmande hade hänt. Jag hade ställts utanför världen, utanför ramarna. Jag hade på ett sätt… slutat finnas.
Och vinden hade lyssnat på mig.
Ibland frågade någon: "Om du blir så rädd av det, varför håller du på och skriker då? Varför skiter du inte bara i det och går hem och spelar Nintendo istället?"
Jag kunde aldrig svara. Det kan jag fortfarande inte.
Vi gör väl så, vi människor; Vi petar och pillar på våra rädslor som på sårskorpor. Vi vill förstå dem. Vi vill veta varför de finns där. Vad som finns under.
För mig är skräcken och sorgen inlemmad i existensen som ett hav. Jag sjunker ofta i det, men ibland förmår jag flyta på ytan och titta ned i djupet och det är då jag känner en mening. Det är då jag älskar livet mest. Rädslan och sorgen är fundamentala byggstenar och utan dem tror jag att jag rasar. Utan dem, inget hopp, ingen frid.
Och tanken slår mig:
Lever vi i en värld av oförlöst rädsla och sorg?
Oförlöst därför att de känslorna ses som en indikation på att det är något fel hos oss. Att något saknas. Vi pillar och pillar på sårskorpan men försöker samtidigt förtränga att den finns. Vi tror att den ska förgöra oss.
Varför tror vi det?
Mörker kan göra mörker men det kan också göra ljus. Ljus och mening och en väg in i kanske det viktigaste vi har i ett alltjämt växande universum; MOD. Att våga!
Barn tål inte mörker. Får jag höra. De traumatiseras av det de inte förstår och har de egna erfarenheter av mörker så kan ytterligare exponering för det i t.ex konsten förstöra HELA DERAS LIV.
Men det är svart inne i hjärtat på barn precis som hos vuxna. Det är ingen skillnad. Vi är samma. Alla som lever med barn i sin närhet och som vågar ha dörren öppen för det som är på riktigt vet att samma spöken som barnen bär, ylar i deras eget bröst. Det är det primala; att misslyckas, att vara oälskad, osynlig, glömd, att ha ont, att bli ensam, att inte få svar, att fastna, att inte förstå... att dö.
Rädslan är ett hav.
Det bär oss genom livet och över det böjer sig dess motpol, himlen som speglar sig i havet och gäckar oss i krusningarna.
Det finns människor, vuxna och barn, som sett hört och känt det allra värsta. Som slagits sönder. De bär med sig sina upplevelser som om varje andetag spikas fast i bröstet. Ett sånt mörker måste dom som sluppit undan vara ödmjuka inför.
Men det hjälper ju inte att tiga om det! Att låtsas som om de inte finns. Spikarna finns! I många människor, och i dem där det inte sitter spikar finns istället möjligheten att förstå och hjälpa. Förmågan att se.
Vi har inget att frukta utom själva rädslan sa Roosevelt och det där går säkert att teoritisera kring men jag tycker att han hade fel! Det är inte rädslan vi ska frukta. Det är rädslan för att vara rädd vi ska vara rädda för! Rädslan för att vara ledsen, för att ha ont, för att ställa frågor som inte har något svar... Rädslan för att vara rädd för att dö.
Det modigaste... det värdigaste av allt; Att säga. Jag är en människa och det gör ont för att det ska vara så! Att som barnet som skriker åt vinden utmana det mörka. Våga fråga "Vad vill du?" Våga skrika: "Är det allt du kan? Är det här allt du har? Kom igen då! Blås hårdare! Blås bort mig om du kan!"
/Henrik
P.S: Tack för att du har tagit dig tid att läsa min blogg! Jag är verkligen tacksam för allt stöd och uppmuntran jag har fått hittills. Efter att ha tänkt mycket på det har jag bestämt mig för att satsa fullt ut på den här bloggen och göra den till det bästa den kan vara.
Men jag behöver också din hjälp. Om du har tyckt om det du har läst, skulle jag uppskatta om du kan sprida att min blogg finns till dina vänner och bekanta. Du kan även dela mina inlägg i dina sociala medier för att hjälpa till att sprida ordet.
Jag ser fram emot att fortsätta skriva och dela mina tankar och idéer med er. Tack igen för att du är en del av denna resa! D.S